Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuKULTUR & NöJE

Något att slå på trumman för

2003-01-07

Anti-etablissemang parat med respekt för traditioner. Konflikter. Romantik. Tävling. Schysst musik. Inget blod. "Drumline", med andra ord.

När Ohio State Buckeyes vann collegemästerskapet i amerikansk fotboll utrast coachen: "we have the best damn band in the land. Now we also have the best damn football team in the land". Även om de amerikanska skolornas marschorkestrar inte riktig spelar på samma nivå som fotbollslagen så är de likväl en Stor Grej, med i många fall generösa budgetar, stipendier och rekryteringsresor.

"Drumline" handlar om det unga trumgeniet Devon Miles som överlevt en strulig uppväxt i Harlem och vunnit ett stipendie till Atlanta A&T Universitys marschorkester. Miles starka individualism och musikaliska geni gör att han snabbt hamnar på kollisionskurs med skolans auktoritära traditioner och orkesterledarens old-school-preferenser.

I likhet med "Bring it on", en annan film där handlingen utspelas i skuggan av fotbollen, har "Drumline" en tunn och förutsägbar story, men är genom gediget hantverk underhållande och överträffar tveklöst rimligt ställda förväntningar.

Komikern Orlando Jones gör en kapabel insats som orkesterledare, Nick Cannon spelar Miles med god kontroll, medan Zoe Saldana har vissa problem med att ge ordentligt liv åt filmens kanske sämst skrivna roll, Miles flickvän. Filmens bästa insats görs av Leonard Roberts som gestaltar Sean, ledare för orkesterns "drumline".

Udda observation: Innan filmen hade premiär fokuserade trailern på storyn. Efter den kommersiellt hyggliga premiären Fox 20th Century till trailer som i stället visade de lättklädda dansöserna som förekommer - men inte särskilt mycket - i filmen. Jag vet inte om filmen inte nådde gick så bra som förväntat - vilket är svårt att tro - eller om en eller annan nyckelgrupp (typ, vita män 15 - 19) inte gick tll filmen i väntad omfattning. Hur som helst är den senare trailern fullständigt missvisande och torde mest tjäna till stöta bort potentiella kvinnliga tittare.

"This all sounds very gay to me"

För ett par år sedan gick frun och jag och såg Chicago. Inte fotbollslaget, utan musikalen. Jag gjorde det med en viss skepsis, men någonstans hade jag hört eller läst att Chicago är en av de bästa och kanske den bästa musikalen någonsin. Så vi gick och såg den.

Och det var f-n inte skoj. Vi gick i halvtid, när fru Amerika.Nu tröttnat på den mediokra musikalen - och på att väcka mig.

Denna erfarenhet oaktat vill trånar hon nu efter att se filmmusikalen "Chicago". Det är ganska obegripligt, särskilt med tanke på att Richard Gere har huvudrollen i den. Jag menar, vad är logiken i att ta en outhärdlig smörja som Chicago, lägga till Gere och tänka, "wow, nu är den sevärd"?
Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America