Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuKRIGET

Impopulära kapitulationsapor

2003-02-14

USAs tidningar talar vitt och brett om en spricka mellan Europa och USA. Folk i allmänhet talar om en spricka mellan USA och Frankrike. Det går numera ett pund amerikansk anti-frankism på varje hekto fransk anti-amerikanism. Det är underhållande men på tok för destruktivt för att det ska få fortsätta opåtalat.

Efter de arabisk-muslimska terrorattackerna den 11 september 2001 skyndade sig George W. Bush att förklara att islam inte är fienden, att islam i själva verket "är fred". Jag har inte hört honom säga något liknande om Frankrike.

Vad som upprör amerikanarna är inte att Frankrike inte vill vara med i kriget eller ens att Frankrike är emot kriget. Vad som upprör amerikanarna är att fransmännen tydligen är redo att göra i stort sett vad som helst för att förhindra det. Droppen som fick bägaren att rinna över var planerna på att skicka 20 000 FN-soldater som gisslan till Irak.

Den föraktfullhet och ilska som nu riktas mot Frankrike är av sällan skådat slag, måhända just därför att den inte riskerar att leda någonstans. "Vi borde släppa ett par bomber på Frankrike på vägen hem från Irak" är en kommentar som jag hört vid ett flertal tillfällen i konversationer och på pratradioprogram. Tillmälet "cheese eating surrender monkeys" - ursprungligen myntat på TV-serien "The Simpsons" - förefaller numera vara det vedertagna namnet på fransmän. Skämt om Frankrikes genom historien militära oförmåga är legio. Fransmännen ses som otacksamma. Otacksamma för befrielsen av Frankrike och otacksamma för det militära skydd som USA bjöd Europa på under det kalla kriget.

Det kan inte förnekas att de anti-franska skämten är underhållande (för flera år sedan beskrev jag mig som en anglofil francofob och jag har själv svårt att motstå frestelsen att påpeka att Paris inte längre behövs eftersom det numera finns en kopia av Eifeltornet i Las Vegas). Det är inte heller konstigt att amerikanarna brassar på för fulla muggar när de själva av omvärlden ständigt beskrivs med de mest groteska nidbilder. Likväl är det dags för besinning och återhållsamhet.

Vad amerikanarna i sin vrede borde betänka är att emedan Frankrikes obstruktionism är irriterande och antingen cynisk eller obegriplig så saknar landet förmåga att faktiskt stoppa ett amerikanskt anfall mot Irak. När bomberna väl börjar falla så finns det inte så mycket för Frankrike att göra, annat än att erbjuda Hussein asyl och det är inte mycket till policyseger för ett land som ser sig självt som en legitim stormakt.

Den fransk-amerikanska relationen rymmer oerhört mycket mer än det meningslösa käbblet om Hussein. USA och Frankrike har i många fall avvikande utrikespolitiska intressen, men skillnaderna är inte av den arten att det är rimligt att de leder till det ömsesidiga, förgiftande förakt som vi ser i dag. Dagens förstasida i New York Post, där två vesslor representerar Tyskland och Frankrike i FN, är värdigt en andra rangens studenttidningen, inte en av de största tidningarna i kapitalismens huvudstad.
Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America