Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuKRIGET

Kosovo i backspegeln

2003-02-14

Expressens ledarskribent Anna Dahlberg undrar om Nato hade undsatt Kosovo-albanerna om den serbiska aggressionen inträffat i dag, efter de arabisk-muslimska terrorattackerna den 11 september. Det är en intressant fråga utan givet svar.

Redan före "9-11" fanns det bland konservativa amerikanska opinionsbildare en spricka mellan vad vi kan kalla anti-slaver och anti-muslimer. För anti-slaverna var det en självklarhet att bomba de gentemot albanerna militärt överlägsna serberna.

Anti-muslimerna såg i stället serbernas krig som inte olikt det amerikanska inbördeskriget: Ett fullt legalt försök att slå ner ett illegalt uppror. De avskriver inte sällan Kosovo-albanerna (och för den delen albaner i allmänhet) som människo- och knarksmugglande hobbyjihadister. För anti-muslimerna är frågan snarast varför vi inte bombade Kosovo-albanera.

Före "9-11" var det anti-slaviska lägret tveklöst starkare, om inte annat så för att det förstärktes av konservativa som helt enkelt ställde sig på de underlägsna albanernas sida (de flesta konservativa amerikaner är vare sig anti-slaver eller anti-muslimer).

Stöpt som jag är under det Kalla Krigets sista skälvande decennier räknar jag mig självklart till anti-slaverna (jodå, jag käner och har umgåtts och jobbat med åtskilliga ryssar. Ränderna går inte ur den här tigern så lätt). För mig var det en poäng att stoppa den pan-slaviska nationalismens utbredande oavsett vem den drabbade. Men det fanns ett specifikt "muslimskt" skäl till att sätta stopp för serbernas utrensningsskvadroner i Bosnien och Kosovo.

När USA och Europa intog en "neutral" (i praktiken pro-serbisk) hållning under de jugoslaviska inbördeskrigen fylldes tomrummet snabbt och lätt av saudi-finansierade wahhabiska muslimer, proffs-jihadister som inte bara vill utplåna kristna, judar och sekulära utan också icke renläriga muslimer. När det fredsdyrkande Europa lämnade spelfältet fritt för serberna gav de också fria tyglar åt wahhaberna. Ju mer utrymme wahhaberna fick, ju mer sanningshalt låg det i de konservativa anti-muslimernas argument.

Många anti-muslimer gör fortfarande ingen distinktion mellan wahhaber och andra muslimer, en distinktion som dessvärre även vår president beklagligtvis har avstått från att göra. George W Bush försöker visa sin säkerligen uppriktiga välvillighet gentemot islam genom att säga tramserier som "Islam is peace", men har hittills avstått från att påpeka det självklara: Att wahhaberna är en global cancer och att kriget mot den arabisk-muslimska terrorn inte är över förrän det saudiska kungahuset klippt alla band med den fanatiska sekten. Och om saudierna inte vill släppa wahhaberna så måste vi förr eller senare släppa bomber på saudierna.

Fredsdyrkarna pekar på "oförutsedda konsekvenser" av ett krig i Irak som ett skäl till att i stället låta vapeninspektörerna icke-avväpna Saddam Hussein. Men det krig som verkligen skapat "oförutsedda konsekvenser" är ryssarnas i Tjetjenien. Det kriget har fungerat som rekryterings-, tränings- och finansieringsmagnet åt wahhaberna.

Otaliga är de wahhabiska jihadister som slutit upp bakom Osama bind-Galen för att slåss mot ryssarna i Tjetjenien, men som i stället skickats att föra krig mot USA, Europa och Israel. Men Europas (och USAs) fredsdyrkare har från första ögonblick fullständigt struntat i ryssarnas brutala framfart i Tjetjenien. Fredsdyrkarna är främst ute efter att posera och inget krig i Ryssland lockar kameror att posera för.

Kombinationen av wahhabisk expansionism, saudiska pengar och ett allmänt västerländskt ointresse för konflikter som inte inbegriper USA har skapat det monster som anti-muslimerna varnade för och som de tillsammans med fredsdyrkarna möjliggjorde.

Den typen av kortsiktigt utanförstående med vådliga konsekvenser är ingalunda begränsad till Balkan och Mellanöstern. På 80-talet förbjöd kongressen regeringen att sätta in trupper mot kommunisterna i Centralamerika. I stället kom det absolut nödvändiga kriget där att föras av hämningslösa lokala förmågor. Resultatet blev ett utdraget blodbad som lätt kunde ha undvikits med en amerikansk krigsinsats.

I dag ser vi en liknande situation i Colombia, där en allierad demokratisk stat är hårt ansatt av kommunistiska terror- och gerillagrupper, som kongressen helt enkelt vägrar att hjälpa ens med vapen och rådgivare. Det skulle inte krävas mer än 20 000 amerikanska soldater, med en spets på 2 - 3 000 jägare, för att snabbt försvaga kommunisternas grepp om centrala Colombia. Men kongressen vägrar och i stället har allsköns paramilitära förband vuxit fram, åtskilliga av dem lierade med narkotikabaroner.

Att i fredens namn föreskriva icke-engagemang har gång på gång lett USA fel och allvarligt skadat landets intressen. USA behöver men tycks ännu inte berett att omfamna en säkerhetspolitik som inte drar sig för leriga kängor och blodiga rockar: Våra leriga kängor och fiendens blodiga rockar.

Så mot bakgrund av allt detta, skulle vi i dag, efter "9-11", stoppa serbernas framfart i Kosovo? Jag hoppas att vi gjort det, men jag fruktar att vi i stället låtit en "fredsmäklare" som Vladimir Putin försöka hitta en "diplomatisk" lösning. Det hade varit ett misstag, på Balkan liksom i Mellanöstern.
Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America