Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuSAMHäLLE

Jayson Blair en olärd läxa

2003-05-12

New York Times genomlider i dagarna vad som måste vara en närmast traumatisk upplevelse: Insikten att en av tidningens journalister lurat sina chefer, medarbetare och läsare i stort uppslagna artiklar. Frågan är dock inte hur det kunde hända, frågan är hur det kunde hända igen.

Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet har samtliga skrivit om Jayson Blair men ingen av dem har nämnt att Blair är svart, att han fick sitt jobb på tidningen via ett projekt för "positiv särbehandling" eller att chefsredaktören Howell Raines för två år sedan betecknade Blairs ras som viktigare än hans kompetens.

Det är visserligen sant att Blairs ras knappast är väsentlig när det gäller att förklara varför han bedrog läsarna, men den är gissningsvis av stor betydelse för att förstå hur han kunde komma undan med det så länge och så grovt. Raines och andra i Times ledning må förneka det men det är svårt att tro att en ung vit journalist hade kunnat fuska så länge.

Amerikanska tidningar lider en klar brist på svarta journalister och redaktörer och sedan flera år tillbaka görs det stora ansträngningar att locka svarta medarbetare. Det är i sig inget fel med det, men ivern att vaska fram svarta journalister framstår inte sällan som ett konkurrensvapen, ett slags "vi har fler svarta journalister än vad vår konkurrent har."

I Boston har t.ex. tabloidtidningen Boston Herald kritiserats för att ha få och tidvis inga svarta skribenter, trots att den är särskilt populär i stadens svarta stadsdelar. Tidningens försvar, att det är ont om svarta journalister och att de som finns snabbt lockas till större tidningar som erbjuder högre löner, har sällan givits någon trovärdighet.

Tragiskt nog är Blair-skandalen nästan en kopia av inte mindre än två skandaler som drabbade Times systertidning Boston Globe sommaren 1998 och som ledde till att kolumnisterna Patricia Smith och Michael Barnicle förlorade sina jobb.

Globe dras med en hiskelig stammentalitet: Tidningen har en irländsk klick, en svart klick, en feministisk klick och så vidare. Globes ledning gjorde vad den kunde för att hålla de olika konkurrerande och avundsjuka grupperna någorlunda nöjda, en strategi som ledde till journalistiskt haveri.

Smith var tidningens svarta city-kolumnist. Hon var (och är) makalöst skicklig på att skriva men saknade helt enkelt respekt för vad som är alla tidningars främsta uppgift: Att skriva saker som är sanna och korrekta. I stället fabulerade hon fram krönika efter krönika där hon hittade på citat som bättre passade texten, hittade på personer som gav mer krydda åt berättelsen och hittade på händelser att basera krönikor på.

Precis som i fallet Blair hade redaktörer sina misstankar och farhågor, men Smith undslapp med varningar och perioder av noggrann övervakning. Till sist hann Smiths lögner i fatt henne och hon tvingades att sluta.

Smiths avsked ökade pressen på Globe att göra någonting åt Barnicle, en mycket inflytelserik och populär kolumnist som likhet med Smith ansågs ha problem med "the truth thing". I Barnicles fall var det hans irländska påbrå som fungerade som ett slags "Gå ur fängelset"-kort. Sedan de uppslitande bussningskravallerna på 1970-talet hade Bostons vita katolska invånare inte mycket till övers för den vänsterliberala bussningsförsvarande tidningen. Barnicle kom att fungera som en länk till stadens vita arbetar- och medelklass, som liksom Barnicle främst härstammade från den gröna ön. Han hade inte bara en passande etnisk bakgrund, han hade dessutom tjänstgjort som marinsoldat och skrev med en rak, enkel och kraftfull stil.

Efter Smiths fall blev det politiskt nödvändigt att göra vad som hade varit journalistiskt påkallat i drygt tjugo år: Barnicle tvingades avgå.

Smith ersattes av en svart man, Barnicle av en vit man (tidningen hade redan en vit kvinna som city-krönikör så det ansågs väl vara dags att ha två män).

Den resursstarke Barnicle landade förstås mjukt. Han har numera ett radioprogram i Boston och ett TV-program på nyhetskanalen MSNBC. Smith försvann i tysthet.

Häpnadsväckande nog finns det en direkt koppling mellan skandalerna på Globe 1998 och den som nu drabbar Times: Blair arbetade som frilansjournalist för Boston Globe strax efter den tumultartade sommaren 1998, efter att ha utmärkt sig som "den mest kontroversielle praktikanten" tidningen någonsin haft, enligt förre chefredaktören David Shribman, intervjuad i dagens Globe.

Det är fascinerande att vare sig Blair, Globe eller Times lärde sig något av Smith- och Barnicle-skandalerna: Globe har nu hittat artiklar skrivna av Blair våren 1999 som innehåller plagiat och fabrikationer, och trots att ras- och stampolitik så uppenbart bidrog till att bränna Globe 1998 tycks Times ledning helt ha blundat för den risken när de bar fram Blair till dennes professionella undergång.

Times bör dock inte enbart utvärdera sin raspolitik, utan dessutom fundera över vilka slags journalister den anställer i allmänhet. Times chefer lät sig bländas av den lismande och skvallarande Blair, antagligen på bekostnad av någon annan, bättre kvalificerad aspirerande journalist, svart eller vit.
Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America