Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuSPORT

Stormen kring Rush Limbaugh

2003-10-20

Rush Limbaugh, den populäre konservative radioprataren som uppges ha nära 20 miljoner lyssnare kastade för ett par veckor sedan det raskänsliga USA in i en känsloladdad debatt om två av landets favoritämnen: Sport och ras.

Det var på sportkanalen ESPN som Limbaugh uttalade sin förvånansvärt kontroversiella tes att Philadelphia Eagles svarte quarterback Donovan McNabb överskattas därför att massmedia gärna ser framgångsrika svarta quarterbackar. Quarterback är en av de få positioner i NFL som fortfarande domineras av vita. Långt in på mitten av 80-talet var det en spridd uppfattning att svarta helt enkelt inte har vad som krävs för att framgångsrikt spela quarterback i NFL.

New York Times Thomas George menar att svarta quarterbackar i sjäva verket fortfarande ofta kritiseras skoningslöst innan de fått chansen att visa vad de går för. McNabb buades t.ex. ut när Eagles valde honom i stället för runningbacken Ricky Williams.

Men det är långt i från hela sanningen. I spelardraften 1999 valdes fyra svarta quarterbackar i den första rundan. Det hälsades som det stora genombrottet för svarta quarterbackar (efter de genombrott som Warren Moon, Doug Williams och Randall Cunningham tidigare svarat för på 1980-talet). Inte bara det, de betraktades som en helt ny och bättre typ av quarterback, nämligen en som kunde springa, till skillnad från deras förment blyfotade vita föregångare.

Snabbhetsdyrkandet nådde direkt löjliga nivåer i New England där många fans och proffstyckare 1999 - 2000 krävde att Patriots skulle göra den svarte och snabbe Michael Bishop till ordinarie quarterback, i stället för rutinerade, träffsäkre stenslungaren Drew Bledsoe. Bishop lyckades dock aldrig övertyga coacherna att han höll NFL-klass och sades efter några år som bänknötare upp. Bishop gjorde som så många andra spelare som inte platsar i NFL: Han åkte till Kanada, där han prompt bevisade att han inte platsade där heller. Den omständigheten, plus att Patriots andra bänkvärmare Tom Brady förde Patriots till Superbowl-seger i januari 2002, tystade snabbt diskussionerna i Boston om behovet av en snabb quarterback.

Hela idén om quarterbacken som sprinterstjärna växte fram i takt med att försvarare runt om i NFL blev allt snabbare under 90-talet. Tanken att quarterbackarna måste vara lika snabba för att kunna få något gjort slog rot bland många tyckare utanför ligan - och åtskilliga coacher i den.

Snabbhetsdyrkandet har två stora brister. För det första är det nästan omöjligt för en quarterback att springa snabbt nog för att hinna undan försvararna. Det är i dag bara Atlanta Falcons quarterback Michael Vick (som sommaren 1999 ställde till med show mot Boston College) som är lika snabb eller snabbare än samtliga försvararte han ställs emot. För det andra är en quartebacks huvudsakliga uppgift oundvikligen att passa bollen till medspelare. Det innebär att träffsäkerhet är och förblir quarterbackens viktigaste attribut. Det är framförallt där som McNabb, Vick och en del andra sprinterspelare kommer till korta.

Alla sprinterspelare är inte svarta: Den vite Cade McKnown valdes även han i första rundan 1999, främst pga att han praktiserade den "nya" spelstilen. Det är inte heller så att sprinterspelarna per definition är dömda att misslyckas. Steve Young var på 80-talet en ung flyfotad quarterback som hellre sprang för fem yards än passade för femtio. Young drillades dock av sina tränare i San Franciso 49ers till att underkasta sig lagets anfallssystem, ett som ställde stora krav på kvicka, korta och träffsäkra passningar. Utdelningen blev en superbowlseger i vilken Young kastade sex touchdownpassningar.

McNabb tillhör skaran av snabba quarterbackar som försöker bemästra passningsspelet. Eftersom han sitter på ett för NFL-förhållanden gigantiskt kontrakt ($115 miljoner fördelade över 12 år) så är förväntningarna på honom naturligtvis mycket stora. Men oavsett lönekuverets tjocklek så tar det tid för quarterbackar, vilken spelstil de än brukar, att behärska det fysiskt och mentalt extremt krävande spelet i NFL. Donovan är blott 26 år gammal och han kommer rimligtvis inte att nå sin fulla potential på minst ett par, tre år.

Trots att Limbaughs uttalanden egentligen var ganska oförargliga har de föranlett fördömanden och en debatt som förs från gapiga sportradioprogram till New York Times ledarsidor.

Ett av de mest absurda argument mot Limbaughs tes är att han förgrep sig på fotbollens "renhet" när han blandade in ras. Ras är en i stort sett oundviklig del av praktiskt taget det mesta i USA. Under förhandlingarna som ledde fram till McNabbs jättekontrakt hävdade dennes agent att Eagles stretade emot därför att laget var ovilligt att betala så mycket pengar till en svart spelare. NFL har en regel som kräver att lag intervjuar minst en svart person för alla lagledar- och chefscoachjobb. Som jag nämnde inledningsvis gjorde media ett stort nummer av de många svarta quarterbackar som valdes 1999. Den dag som två svarta quarterbackar ställs mot varandra i Superbowl så kommer det att slås upp enormt stort och hälsas som en milstolpe i amerikansk historia.

Det är mot den bakgrunden svårt att ta Rich Hofmann vid Philadelphia Enquirer på allvar när han skriver att ras "...didn't belong...because sports is different."

Det är också svårt att inte dra på smilbanden när Eagles ägare Jeffrey Lurie anklagar ESPN för "institutionell rasism" och ifrågasätter om ligan kan ha ett fortsatt samarbete med kanalen. Lurie grundar anklagelsen på Limbaughs uttalanden - och på att kanalen visar dramaserien Playmakers. Playmakers har hyggliga tittarsiffror men är inte populär bland spelare och NFLs högdjur. Serien innehåller sådana onämnbara saker som en spelare med drogberoende och en annan med trassligt äktenskap. Luries uttalanden bör ses som ett försök att skaffa ett övertag inför förhandlingarna om ett nytt TV-kontrakt efter att det nuvarande löper ut 2006. Ett par dagar efter Luries utfall greps New York Jets försvarare John Abraham för rattfylleri.

Dagstidningen Boston Herald intervjuade ett antal spelare i New England Patriots angående Limbaughs uttalanden. Ett genomgående tema i svaren var kritik mot ESPN generellt snarare än mot Limbaugh specifikt. För Patriots handlade det inte bara om Limbaugh och Playmakers utan om att den svarte kommentatorn Tom Jackson efter Patriots nederlag mot Buffalo Bills påstått att spelarna "hatar" sin coach, en beskrivning som Patriots spelare upprört protesterade mot.

Det tycks således som att Limnbaughs uttalande gav olika NFL-aktörer att dra upp alla möjliga förmenta oförätter.

Limbaugh har faktiskt fått stöd och inte bara från hans likasinnade på högerkanten. Vänstersympatisören och den extremt statistikorienterade sportjournalisten Allen Barra skriver att han inte bara håller med Limbaugh utan att han själv borde ha uttryckt Limbaughs kritik. John McWhorter delar på New York Times debattsida inte nödvändigtvis uppfattningen att McNabb är överskattad, men ger Limbaugh rätt i att medias positiva syn på McNabb färgas av McNabbs färg.

Själv vidhåller jag att McNabb inte är överskattad. Däremot råder det obestridligen en obalans vad gäller vad svarta och vita kan säga om ras utan att riskera sina respektive karriärer.
Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America