John Kerry är klippt och skuren för vändkappan

2004-05-29

Häromdagen passerade jag en grupp blåkragar utanför en frukostrestaurant ett halvt stenkast från MIT. Alldeles intill dem stod en av Boston Heralds gula tidningsboxar. "Senator Flip-Flop does it again!" skrek rubriken på förstasidan, något som roade blåkragarna. "I voted for the war" intonade en av dem på bred Boston-dialekt, varpå en annan av dem fyllde i: "...before I voted against it." Hasse och Tage hade inte kunnat göra det bättre.

Demokraternas presidentkandidat John Kerry har som bekant försetts med kappvändarstämpeln, på liknande sätt som Al Gore 2000 målades upp som en obotlig självförhäligare. Som i Gores fall är klassificeringen av Kerry i vis mån orättvis. Kerry är en senator och senatorer tvingas ofta att rösta mot sådant som de egentligen är för därför att lagförslag rutinmässigt förses med giftpiller - t.ex. utgifter som det egentliga förslagets anhängare inte alls kan gå med på - som är till just för att stoppa det ursprungliga förslaget. Det är därför inte särskilt svårt att hitta exempel på hur en senator röstar mot saker han säger sig vara för, eller för saker han säger sig vara mot (ibland är giftpillren inte giftpiller utan mera "the cost of doing business").

Det är å andra sidan av bland annat den anledningen som senatorer är oinspirerande kandidater jämfört med guvernörer. Senatorer pratar och pratar och pratar medan guvernörer styr och agerar. Som konservativ har jag lackat ur rejält på president George W Bush under det senaste året, men jag känner inte till en enda republikansk senator som jag hellre skulle se som president. Man skall inte förledas tro att det är en naturlig eller önskvärd utveckling att gå från senaten till Vita huset. Har man blivit senator så har man sannolikt uppfyllt sin potential.

En annan omständighet som gör det lätt att beskriva Kerry som en kappvändare är att han till synes saknar ideologi. Allt vi vet är att han voteringsmässigt ligger långt till vänster, men han har aldrig givit intrycket av att han ligger där av någon annan anledning än att de påtryckargrupper som han stödjer sig på vill att han ska ligga där. Kerrys äldre kollega från Massachusetts, Ted Kennedy, är däremot ideolog ut i fingerspetsarna. Det är svårt att tro att Kennedy skulle göra bort sig genom att ena dagen hävda att han är stolt ägare av fyra SUVer för att några dagar senare påstå att inte har några SUVer alls. Men Kerry gjorde det och han gjorde det antagligen därför att självcentrerat skrävel utgör en så stor del av hans repertoar, på bekostnad av genomtänkta principer. Inte för att det gör honom unik i senaten.

Det är antagligen inte särskilt roligt att beskrivas som kappvändare, men det är svårt att förstå varför Kerry inbillar sig att han kan göra någonting åt saken. I en intervju i Salon (2004-05-28, "'The truth has a force of its own'") ger han intryck av att han har för avsikt att övervinna bilden av sig själv som kappvändare genom att beskriva Bush som den verklige kappvändaren.

I'll tell you what. What's really so craven about it is that they pick something that they implement badly and screw up, like Iraq or No Child Left Behind or the Patriot Act. And when you point out that they screwed it up, they say that you're "flip-flopping."

But they, on the other hand, break a promise to have no deficit, break a promise not to invade Social Security, break a promise to fund No Child Left Behind, break a promise to introduce the four-pollutant bill and move forward on the environment, break a promise to deal with the real health issues and prescription drugs, break a promise of humility in American foreign policy. I mean, you start running down the list - I've never seen a grander array of flip-flops. This is the biggest "say one thing, do another" administration in modern history.

Det är dock knappast troligt att Kerry har mycket att vinna på den debatten, ty så länge kappvänderiet diskuteras så kommer det att vara Kerry som i allmänhetens ögon bär den multipositionära kappan.

Kappan lär dock inte vara en alltför tung börda att bära för Kerry. Det är kul att sätta etiketter på folk och således är Kerry en vändkappa och Bush är korkad. Det är inte heller folklig beundran som gör att demokraterna och republikanerna kallas för åsnor respektive elefanter. Om Kerry kan samla ihop sig och spotta ur sig sex veckors gediget röstfiskande i september och oktober så kan han mycket väl hänga vändkappan på en krok i det Ovala rummet i januari nästa år.