Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuKULTUR & NöJE

Mean Girls är kul, predikande och skrämmande

2004-06-03

En dryg månad efter filmens premiär såg vi Mean Girls, filmen som introducerat Lindsay Lohan till en äldre publik och som lagt grunden för Tina Feys liv efter Saturday Night Live.

Mean Girls handlar om Cady Heron (Lohan) som börjar på gymnasiet efter att ha vuxit upp med sina forskande föräldrar på savannen i Afrika. Heron släpps in i skolans socialt dominerande klick "the Plastics." Den egentligen godhjärtade (ädla vilden) Heron förvandlas till en allt elakare manipulatör. Det hela utmynnar i en gigantisk gruppkram som likt ett hugg klyver den gordiska knuten och bringar lycka och välbefinnande till skolans elever.

Tes möter antites och resulterar i en utopisk syntes tack vare lite Dr Melfi-vodoo. Det låter inte som en höjdare och det är det inte heller, men regissören och Saturday Night Live-veteranen Tina Fey vet hur man petar in tillräckligt många skämt och knorrar för att hålla liv i filmen. Om hon arbetat lite mer med manuset så hade hon antagligen kunnat undvika en del av filmens tungfotade delar, som t.ex. predikandet om att man ska vara typ liksom snäll, ba'.

Lyckligtvis skyler den fagra Lohan med sin blotta närvaro över det mesta av Mean Girls tillkortakommanden. Lohan är sprungen ur Disneys farmarlag och är uppenbarligen nu redo för Hollywoods A-filmer. Jag hoppas att Lohan snabbt rör sig bort från gymnasiefilmgenren (och dess storebror collegefilmen) och i stället söker roller mindre roller i något tyngre filmer. Det vore synd om hon likt Julia Stiles i flera år skulle trampa vatten i "not a girl, not yet a woman"-filmer, för att använda Britney Spears ursäkt för mediokra produkter. På tur står dock filmer som Dramarama och Gossip Girl och det låter inte särskilt lovande. Lovande är heller inte hennes roll för stunden i den infantila kändissvängen: Genom nationen sveper i dagarna en debatt om hurvida Lohans bröst är äkta eller ej och dessutom ryktas det om en fejd mellan Lohan och en annan Disney-tös, sångerskan/skådespelerskan Hillary Duff. Någonting om att de dejtade samma kille, om jag förstått saken rältt.

Tack vare Feys regi är Mean Girls med samtidens mått mätt en osannolikt städad film. Rent av kysk. Mest avklädd är faktiskt Fey (som spelar Herons mattelärare Ms. Norbury). Likväl drog filmen under sin första månad på marknaden in 71 miljoner dollar, rejäla slantar för en relativt billig rulle som fortfarande lockar folk till biograferna (det var ett 20-tal besökare på föreställningen som vi såg en onsdagkväll). Mean Girls spelades naturligtvis in före Janet Jacksons Super Bowl-debakel, men på något vis känns filmen som ännu en liten pusselbit i det svåra arbetet att rulla tillbaka popkulturens rådande "strippers and hos"-mentalitet.

Utan att läsa in alltför mycket i en film som måhända är föga mer än arbetsplatsträning för Fey (som inte gärna kan tillbringa resten av sin karriär som ankare på Weekend Update) och Lohan, men det är en smula intressant att jämföra Mean Girls med en annan oväntad hit, Bring It On från sommaren 2000. Bring It On handlar om ett lag high-school-cheerleaders som försöker leva upp till högt ställda förväntningar. Även om det som sig bör förekommer interna slitningar så är de huvudsakliga antagonisterna ett konkurrerande lag. Vägen till självuppfyllelse är att bemästra cheerleadingens konst.

I Mean Girls är det rent och skärt inbördeskrig, inte bara mellan utan också inom de olika klickarna. Lycka uppnås inte med mindre än att flickorna helt byter värdesystem och prioriteringar. Välkommen till År Noll.

Jag överlåter åt gymnasister att avgöra vilken som är mer realistisk, men rent dramaturgiskt är Bring It Ons modell i mina ögon helt klart att föredra. I synnerhet som Feys sätt att lösa de personlighetshämmande konflikterna är en blyfotad gruppkramssession där skolans flickor pekar ut och förlåter skolkamrater som gjort dem illa.

Skrämmande nog förekommer den typen av gruppkrameri i verkligheten. Jag kan knappast föreställa mig en mer fasansfull pedagogik än att pressa tonåringar till att gråta ut inför sina skolkamrater. Vi lever otvivelaktigt i en sjuk värld, men det finns hopp: I våras resulterade en gruppkramssession i Maryland i ett storskaligt slagsmål mellan eleverna.

Uppdatering 2006-09-29:

Följande läsarreaktion trillade in:
vadå ingen höjdare ? mean girls är fan den bästa film som någonsin gjorts ? ni kunde
ju låta någon tonårstjej se den istället, ni vuxna fattar inte ungdomen !

Det är korrekt att vi vuxna inte fattar ungdomen. Att jag inte skickade en tonårstjej att se filmen beror dels på att jag inte har någon disponibel och dels på att Fru Amerika.Nu ville se den så det fanns inget sätt för mig att undvika den.
Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America