Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuSAMHäLLE

Uppsagd i USA.

2005-05-30

För snart tre år sedan blev jag uppsagd från jobbet. Det var på det nästan mest stereotypa amerikanska viset, med beväpnade vakter i korridorerna, omedelbar verkan och blott några minuter att packa ihop ens prylar. Gissningsvis exakt vad svenska fackrepresentanter och partifunktionärer syftar på när de mullrar om "hur det är i USA." Efter att genomlevt detta beryktade fenomen kan jag inte annat än undra vad problemet är?

Det var sent på hösten 2002. Internetbubblan var sedan länge sprucken, de flesta av de hurtiga och kaxiga dotcomföretagen hade dukat under och bland överlevarna var det uppsägningar efter uppsägningar som gällde. Även utanför IT-sfären var arbetsmarknanden kärv, särskilt här i New England, en region där lågkonjunkturer slår hårdare än i andra landsändar.

Företaget jag jobbade på hade varit en tidig pionjär på webben och en gång i tiden nämnts i samma andetag som de allra största nyamediajättarna. Men konkurrensen visade sig vara för svår och utvecklingen för snabb för vårt stolta företag som led av en del kritiska brister. Måhända hade företagets öde beseglats redan 1997 eller 1998. Helt klart var att det bit för bit tappade mark och sakta men säkert närmade sig irrelevansens avgrund.

Av för mig svårförstådd anledning dröjde företaget ända till senvåren 2001 innan det gjorde en första konsolideringsrunda. En solig dag - ja, det var faktiskt en solig dag med knallblå himmel - sades några dussin av de anställda upp vid huvudkontoret medan ännu fler fockades på kontor runt om i landet. Det hade läckts flitigt om att uppsägningen skulle komma och t.o.m. datumet för tillkännagivandet var känt i halvvida kretsar.

Dagen innan det det var dags frågade jag en kollega med licens att bära vapen om han skulle ta med sig sin pistol i händelse av att någon uppsagd skulle få spel. Svaret var undvikande, vilket inte är särskilt förvånande: Företag förbjuder regelmässigt sina anställda att ha vapen på kontoret, vilket medför att den enda i kåken som är beväpnad är den som är där för att rensa. Inte vidare begåvat om jag få säga det själv, men dessvärre drabbas företagen av mycket ansenliga skadeståndsrisker om de tillåter anställda att ha vapen på jobbet.

Klokt nog hyrde företaget in ett par beväpnade civilklädda poliser i händelse av att någon uppsagd skulle snedtända. I slutändan gick allt lugnt till väga. Skrivbord länsades. Huvuden skakades. Tårar fälldes. Kramar och emailadresser byttes. Men ingen gjorde mig veterligen något dumt.

Jag kan inte föreställa mig att någon då inbillade sig att det skulle bli den sista massuppsägningen för vårt pressade företag. Även bortsett från den tuffa ekonomin och vår prekära marknadssituation skyfflades allt fler jobb i branschen iväg till Indien.

Det dröjde dock oväntat länge innan det började cirkulera trovärdiga rykten om en ny runda. Hösten 2002 stod det klart att det var dags igen. Spekulationer om vilka som skulle åka och vilka som skulle klara sig upptog allt mer av arbetstiden. Eftersom jag just förflyttats frå en grupp till en annan, fått en ny chef och knappt hunnit sätta mig in i mina nya arbetsuppgifter kände jag mig rätt säker. Rätt säker på att få sparken, vill säga.

Och så blev det.

Det var återigen en vacker och för att vara oktober inte ens särskilt kulen dag som företaget gjorde sig av med ett par hundratal av sina anställda. I runda slängar en fjärde- eller femtedel av personalen.

Återigen hade företaget anlitat ett par beväpnade vakter som strosade omkring i korridorerna och i största allmänhet höll sig synliga utan att vara påträngande.

På mitt sluga och semi-rebelliska via hade jag skjutit upp en rad små uppdrag till dagen efter den stora dagen. När jag satt där i min kontorskub och mest ägnade mig åt att få tiden att gå slog det mig att resten av veckan skulle bli ganska stressig om jag mot förmodan inte blev uppsagd.

Det blev en ganska lång dag av väntan då uppsägningarna meddelades individuellt av avdelningscheferna i stället för gruppcheferna. En efter en kallades de övertaliga in till sina respektive chefer som på helst mindre än 15 minuter informerade vederbörande om att deras anställning upphört med omedelbar verkan. Jag förmodar att de gick i alfabetisk ordning vilket gjorde att det dröjde till en god bit in på eftermiddagen innan jag kallades in. I väntan på det tog jag farväl av åtskilliga kollegor som tillsammans med mig slitit som vargar på olika projekt för att vända på företagets utveckling. Det var inte lätt. Jag minns en kvinnlig säljare som varit särskilt duktig på att nasa min produkt. Hon grät öppet. Det var inte en munter situation.

Andra, både uppsagda och överlevare, envisades med att komma till min kub och försäkra mig om att jag säkert skulle klara mig. Det var snällt av dem och vad annat kunde de ha sagt? "Du åker om en halvtimme"? Men jag visste att sanden runnit ur mitt timglass på företaget.

Till sist blev det min tur. En sekreterare kallade mig via telefon till chefens kontor. Chefen och jag skakade hand och satte oss ner. Han förklarade att han självfallet förstod att jag förstod varför jag blivit inkallad, vilket jag bekräftade. Han levererade sitt spiel om hur uppskattad jag var som medarbetare - av både chefer och kollegor - och hur svårt det varit att fatta beslutet men att de varit tvugna och eftersom jag var ny i gruppen och hela det där. Jag intygade att jag förstod, vilket jag också gjorde. Ibland är business personligt, men ibland är det bara business. Uppsägningen var ren och skär business. Den var inte kulmen på någon maktkamp, eller det sista ordet i en segdragen strid om resurser. Det vara bara ett sätt att rädda företagets katastrofala bottom line.

Därefter övergick chefen - som egentligen var min chefs chef - till att kortfattat redogöra för mitt avgångsvederlag, som var baserat på min tid på företaget, sjukförsäkring i ett år (via något som kallas COBRA) samt en månads outplacement-service på ett lokalt outplacementföretag (jag vet inte riktigt vad outplacement heter på svenska. Utplacering?). Det sistnämnda visade sig föga förvånande vara snudd på värdelöst, mest ett ovanligt krångligt sätt att skriva en resume, men avgångsvederlaget tillsammans med mina innestående semesterdagar var sköna pengar som underlättade de följande månadernas arbetslöshet. Bidrog gjorde naturligtvis också Massachusetts tämligen generösa A-kassa, vars tak låg på $507 per vecka.

Vi skakade hand på nytt och önskade varandra lycka till. När jag lämnade chefens kontor var jag inte längre anställd på företaget. En annan chef, en kvinna som jag arbetat med av och till under några år, hade som uppgift att beledsaga mig ut ur byggnaden. Hon gav mig några minuter att plocka ihop mina saker, vilket var långt mer än nödvändigt eftersom jag redan packat det mesta. Jag tog farväl av de som fortfarande var kvar, tog mitt pick och pack och drog.

På vägen ut returnerade jag lite pepptrams när jag försäkrade ett par av överlevarna att uppsägningarna i själva verket stärkte företaget, att marknaden snart skulle vända uppåt och att de förhoppningsvis skulle kunna skörda frukterna av det. Vad annat kunde jag säga? Att de skulle åka om ett halvår? Vilket många av de kvarvarande gjorde.

Efter att ha genomlevt ett exempel på den amerikanska uppsägningsmodellen förstår jag verkligen inte det hysteriska ylandet om hur eländig den amerikanska arbetsmarknaden är för löntagare.

Ett rimligt antagande är att det inte finns något perfekt sätt att genomföra uppsägningar. Frågan blir vad som är viktigast för såväl arbetsgivare som arbetstagare som uppsagda. Jag ser klara fördelar för samtliga parter att kvickt avskilja de sistnämnda frå de övriga. Att drälla omkring i ett par tre månader på arbetsplatsen efter att ha blivit uppsagd låter inte det minsta lockande i mina öron. Bättre då att genast ge sig i kast med att greja ett nytt kneg.

Jag vill påstå att det västa med att förlora jobbet är osäkerheten om att kunna få ett nytt. Att jaga ett ersättningsjobb i ruinerna av dotcom-kraschen var inte ett liv fullt med positiv feedback. När befrielsen av Irak rullade igång i mars 2003 sköt företagen mer eller mindre mangrant på alla nyanställningar. Till sist lirkade jag till mig ett nytt jobb och glad är jag för det.

I svenskt medvetande har idén om löntagare som står med mössan i hand medan patron domderar stor betydelse. Dessvärre har det lett till att åtgärdstagare står med mössan i hand medan staten domderar dem än hit och än dit, allt för att de åtgärdade inte ska synas i något som egentligen bara är en indikation på tillståndet på arbetsmarknaden: Arbetslöshetsstatistiken.

Olika folkgrupper har olika preferenser och det är inte min avsikt att försöka övertyga svenskar att omfamna "hur det fungerar i USA." Däremot önskar jag att svenskar kunde skaka av sig myten att om det inte är som i Sverige så är det förnedrande. Måhända är jag ensam om att känna så, men värre än att få foten är att inte få chansen att få foten igen.
Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America