Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuKULTUR & NöJE

Djävulen bär Prada

"The Devil Wears Prada" (som på svenska lär heta "Djävulen bär Prada") hade premiär i slutet på juni i år och har hittills spelat in $108 miljoner. Filmen bygger på en roman med samma namn skriven av en Lauren Weisberger. Boken, som gjorde stor succe i chick-lit genren, ses vida som ett illa förtäckt angrepp på Anna Wintour, redaktör och allmän gudinna på modemagasinet Vogue och en slags revansch för Weisberger som under en tid arbetade som hennes assistent.

I filmen heter magasinet Runway och redaktören Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep. Den lycksökande assistenten Andy Sachs spelas av Anne Hathaway, mest känd som prinsessan i "The Princess Diary." Filmen håller ett ganska gott tempo men likväl händer det inte särskilt mycket i den. Streep går vad hon kan för att få Priestly att framstå som en inkarnation av djävulen, men lyckas inte särskilt väl, huvudsakligen för att regissören inte ger henne chansen. Måhända är problemet inte Wintour utan Weisberger: Priestly framstår i filmen som en krävande boss medan Sachs är den med divafasonerna, lite finare, lite smartare, lite bättre än alla andra. Ja, inte så lite, visar det sig.

Sachs liknar väldigt många unga amerikanska college-utbildade kvinnor: Ambitiös och flitig men behäftad med en dramatiskt överdriven uppfattning om hennes egna ekonomiska och moraliska värde. Filmen lär inte få dig att tycka illa om Sachs, men den borde få dig att undra varför du borde tycka illa om Priestly. Priestly är ärlig och rättfram och väl medveten om sina tillkortakommanden medan Sachs är omedveten om att det alls skulle kunna vara möljligt att hon har nÃ¥gra brister.

Vad som är intressant med Priestly/Wintour är hur hon bryter mot tidens gängse chefsideal: Hon är hierarkisk istället för "team oriented." Hon beordrar i stället för att söka samtycke. Hon försöker inte få sina underlydande att "förverkliga" sig själva utan förväntar sig istället deras totala underkastelse för magasinets behov. Hon babblar inte pop-psykologi för att förklara sig. Hon avfärdar underlydande med ett kallt "that's all." Äuven om man inte finner det önskvärtt att arbeta för en sådan chef så är det ganska muntert att se en person så öppet trotsa illa underbyggda ideal i samtiden.

Man kan se filmens nerv som en konflikt mellan det nya och det gamla, men jag föredrar att se det som en konflikt mellan Sachs passionerade okunnighet och Priestley skoningslösa mästerskap.
Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America