Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuSPORT

Panik i Patrioternas land

2000-09-21

I januari 1997 spelade New England Patriots i Superbowl, den amerikanska proffsfotbollsligans final. Sedan dess har det gått utför för laget och årets säsong har fått den sämsta tänkbara starten: Tre matcher, tre förluster.

Patriots gradvisa men till synes ohejdbara fall från ligans topp står i bjärt kontrast till Buffalo Bills utveckling. I närmare 15 års tid har Bill lyckats hålla sig kvar i ligans toppskikt. Förra säsongen var laget ytterst nära att för femte gången på 10 år ta sig till Superbowl. En viktig anledning till att Bills lyckats klamra sig fast i toppen är att laget kontinuerligt utvecklat unga spelare, samt behållit en stabil kärna av toppspelare. Det är ett konststycke som Patriots helt misslyckats med.

Lagets mest akuta tillkortakommanden återfinns i anfallsspelet. Där har Patriots egentligen bara fyra spelare som håller klar NFL klass: Quartebacken Drew Bledsoe, centern Damian Woody, widereceivern Terry Glenn och runningbacken Kevin Faulk. Flertalet av de övriga anfallsspelarna är av tvivelaktig kvalitet.

Värst är situationen på den offensiva linjen. Patrioternas coacher var inför säsongen väl medvetna om det förhållandet och försökte styra upp situationen genom att ta in nya, unga och lovande spelare. Dessvärre är två av de mest lovande nykomlingarna skadade. Kvar är ett gäng spelare som alltmer liknar ett desperat hoprafs av stora män som åtminstone ser ut som linjespelare.

Den offensiva linjens beklämmande tillstånd medför att Patrioternas springspel knappast skulle ha haft någon större chans att lyckas ens om laget hade haft förstklassiga runningbacks. Dessvärre har lagets runningbackar generellt tre problem: De kan inte springa med bollen, de kan inte fånga bollen och de kan inte blocka. Undantaget är tidigare nämnda Faulk, som är skicklig med bollen. Hans blockar lämnar dock en hel del i övrigt att önska.

Terry Glenn, lagets bäste receiver, har aldrig nått upp till den potential han visade under sin rookiesäsong 1996, då han fångade 90 passningar. Sedan dess har han dragits med småskador och vad som enklast kan kallas dålig attityd. Men när han satsar allt och spelar på topp sär han nästan omöjlig att markera. Efter Glenn är det dessvärre tunt. Troy Brown är en våghalsig och produktiv kick-returner, men som receiver är han egentligen inte mer än ett komplement, ett pålitligt alternativ vid third-down situationer. Tony Simmons är en lång och supersnabb spelare som inte lärt sig att fånga bollen. På tight-end positionen turas medelmåttiga Eric Bjornson och Rod Rutledge om. Patriots förre TE Ben Coates var Bledsoes favoritmåltavla och har visat sig vara oersättlig.

Drew Bledsoe, stjärnquarterbacken som valdes först av alla i draften 1993, har spelat bedrövligt dåligt sedan mitten av förra säsongen. Till stor del beror det på att han åtnjuter i stort sett inget skydd alls: Han sackades 15 gånger under de tre första matcherna i år, vilket är åtminstone nio gånger för många. Ett annat problem är att den bräckliga offensiva linjen i kombinationen med bristen på dugliga running backs har gjort springspelet synnerligen ineffektivt. Motståndarförsvaren behöver inte bekymra sig särskilt mycket om vad som händer på marken, de kan lugnt satsa allt på att jaga efter den tungfotade Bledsoe.

Men allt kan inte skyllas på Bledsoes lagkamrater. Den fysiska och mentala pressen har helt klart påverkat quarterbackens spel mycket negativt. Bledsoes fallerande kan jämföras med Green Bay Packers Brett Favre, vars djärva spelstil förra året inte nämnvärt påverkades av Packers nedgång i stort. Bledsoe, å andra sidan, förefaller av och till att helt ge upp hoppet i kritiska situationer. Ett tydligt exempel på det var när Bledsoe lät sig sackas på fourth down, i matchens slutminut, när Patriots låg under med åtta poäng mot Minnesota Vikings.

Allt fler fans kräver nu att Patriots ska ersätta Bledsoe med reservquarterbacken Michael Bishop, en snabbfotad med helt oerfaren quarterback. Bishop må ha en dramatisk och applådknipade stil, men hans passningar saknar Bledsoes precision. Att satsa på Bishop vore meningslöst. Om Patriots inte vill använda Bledsoe så får de helt enklet hitta en ny quarterback.

Många hade hoppats att Patriots starka försvar skulle kunna kompensera anfallets brister. Så har dessvärre inte blivit fallet. Lagets linebackers - Chris Slade, Ted Johnson, Andy Katzenmoyer och Ted Bruschi - har visserligen hållit hög klass, men den defensiva linjen har visat sig vara oförmögen att stressa motståndarnas quarterbackar. Det har i sin tur gjort det mycket svårt för de defensiva backarna att markera passningsmottagarna. I det snöpliga nederlaget mot New York Jets i andra omgången gav Patriots backar upp en handfull långa passningar i fjärde kvarten, däribland två matchavgörande touchdowns.

Orsaken till Patriots nedgång är inte någon hemlighet. Lagets spelarval (drafts) har sedan 1997 varit mediokra, rentav katastrofala. Ovanpå detta har lagets bas eroderats av en omfattande spelarflykt. Flera av de spelare som gav lyskraft åt lagets stjärnor 1994-96 har lockats till andra klubbar och lämnat gapande hål efter sig, hål som de magra spelarvalen inte på långa vägar kunnt fylla. I offensiven har Patriots förlorat tunga namn som Dave Wollabaugh, Curtis Martin, Sam Gash, Ben Coates och Shawn Jefferson. Försvarets manfall har inte varit fullt så dramatiskt, men noterbart är att Todd Collins gick vidare till Saint Louis Rams, där han vann Superbowl i januari i år.

New England Patriots hemsida
National Football Leagues hemsida

Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America