Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuBOSTON

Mamma men ändå samma samma?

010522

Massachusetts första kvinnliga guvernör, tillförordnade Jane Swift, är också USAs första guvernör som fött under sin ämbetsperiod.

Debatten som följt i havandeskapets fosterkölvatten kan enklast beskrivas som "Är det bra?" Är det bra att en guvernör är mammaledig? Är det bra att en mamma är guvernör i stället för att ägna sig åt barnen? Är det bra att guvernören leder möten från sjukhusbädden?

För demokraterna har Swifts havandeskap blottlagt generande klyftor inom partiet som alltid vill framstå som det kvinnovänliga alternativet. Några av partiets äldre representanter kritiserade Swift för att telefonledes ha svingat ordförandeklubban för en relativt meningslös men av delstatskonstitutionen fastslagen arbetsgrupp. En av kritikernas dotter och en tänkbar demokratisk kandidat i nästa års guvernörsval skyndade sig till guvernörens försvar.

Delstatens huvudsakligen demokratiska men i många sociala frågor påtagligt konservativa väljarkår förefaller ha svårt att smälta att den relativt unga Swift obekymrat har föresatt sig att vara inte bara guvernör utan också mamma. På pratshower anklagar upprörda lyssnare - både män och kvinnor - guvernören för att sätta sin karriär före barnens bästa.

Massachusetts har dock också en mycket stor och framgångsrik grupp yrkeskvinnor, särskilt inom det privata näringslivet, som har förståelse för Swifts situation.

Swifts mammaskap lär dock vara av avsevärd mindre betydelse än hennes politiska agerande och ställningstaganden under de närmaste månaderna. Swift efterträdde i våras den letargiske Paul Cellucci, en profillös politiker som utnyttjade personliga kontakter till att få posten som USAs ambassadör i Kanada. Cellucci hade i sin tur ersatt den karismatiske men föa visionäre William Weld som under 90-talet restaurerade delstaten efter den demokratiske guvernören och presidentkandidaten Michael Dukakis fiskala irrfärder. Den s.k. Welducci-regimens inledande framgångar och förändringsiver övergick dock efter hand till en alltmer uttröttad och uttråkad administrering av Massachusetts, en utveckling som mest dramatiskt illustreras av den ännu oavslutade finansiella katastrofen The Big Dig i centrala Boston.

Welducciklanens tilltagande svaghet har på ett sätt spelat Swift i händerna då avsaknaden av ett "politiskt arv" gjort det möjligt för henne att inta nya och förhoppningsvis röstknipande positioner. Konservativa väljare kan glädja sig åt hennes kraftfulla motstånd mot homosexuella äktenskap medan mer progressiva grupper nickar uppskattande åt föreslagna lindringar av Welduccis socialhjälpsreformer. Guvernören har dessutom tagit strid med den mäktige talmannen i delstatens representanthus, Tom Finneran. Finneran försöker via delstatsbudgeten avliva ett folkomröstningsbeslut som syftar till att begränsa donationer till valkampanjerna.

Det tycks dock som att guvernören i huvudsak kommer att inta i stort sett samma positioner som sina republikanska föregångare, om inte annat så av rena överlevnadsskäl: Delstatens republikanska parti är oerhört svagt, på gränsen till utplånat och republikanska kandidater måste helt enkelt attrahera mittenväljare, moderata demokrater och s.k. obundna väljare.

Inom ett område kan Swift bryta med Welducciregimens vanor och det är i samröret med den enligt federala utredningar kriminella fackklubben Teamsters Local 25 i Bostonstadsdelen Charlestown. Klubbens medlemmar uppges ha hotat, trakasserat och rent av attackerat filmproducenter, medlemmar från andra fackföreningar och enskilda näringsidkare som inte omedelbart böjt sig för klubbens krav. Celluccis osmakliga samröre med Local 25 bidrog i hög grad till att underminera hans populäritet bland viktiga väljargrupper. Om Swift kan vinna valet 2002 utan Tjugofemmornas hjälp blir delstatens invånare skyldig henne ett stort tack.

Borgmästaren som inte är fackets bitch

Bostons demokratiske borgmästare Tom Menino vägrar att ge vika för den hätska kampanj som stadens brandmän riktar mot honom. De senare har varit utan avtal sedan 1999 då de bägge parterna inte kunnat enats om förändringar vad gäller schemaläggning, rehabiliteringsprocesser och andra frågor som inte är direkt förknippade med löner.

Enligt liberala dagstidningen Boston Globes ledarsida är Boston brandkår dubbelt så dyr räknat per invånare som t.ex. Los Angeles. Därtill har kåren gjort sig till en organisation som stelnat i klickbildning och "Old boys network"-mentalitet. Till skillnad från Bostons polis har kåren envetet vägrat införa ett mer modernt ledarskap eller effektivare resursförbrukning.

Det hedrar Menino att han vågat ta konflikten med en politiskt stark fackförening som lätt kan vinna allmänhetens sympatier. Trots brandmansfackets militanta taktik har Menino vägrat ge efter. Förra veckan lät han helt sonika avbryta en förhandlingsrunda när fackklubben än en gång vägrade att diskutera flexiblare schemaläggning.

Menino har tidigare tagit sig an lärarfacket men tvingades den gången ge efter när lärarna hotade med att strejka. Boston anses av många ha mediokra grund- och gymnasieskolor.

De fyra väderstreckens Amerika

Richard Rodriguez beskrev nyligen den pågående fejden mellan Bush-administrationen i Washington D.C. och Kaliforniens guvernör Gray Davis som en konflikt mellan två sätt att se på USA. Enligt Rodriguez ser Kaliforniens invånare sin delstat som slutet på det kontinentala USA, slutet på 1800-talets "frontier," bekräftelsen på att USAs tillgångar är ändliga. I detta kalifornianska perspektiv är eventuella oljeborrningar ett av hybris och oförstånd drivet försök att nyttja naturresurser som borde lämnas orörda. Texas intar i stället ett nord-sydligt perspektiv, ett som inte nöndvändigtvis ser Rio Grande som en gräns. I Texasperspektivet är USA en pusselbit i "the Americas," en landmassa som löper praktiskt taget från pol till pol. I det perspektivet är det omstridda naturreservatet i Alaska föga mer än en (obebodd) pusselbit, inte en psykologiskt viktig påminnelse om naturresursernas eventuella ändlighet.

Rodriguez menar att bägge perspektiven är legitima tolkningar av USAs verklighet och att bägge perspektiven måste fortsätta att influera USAs politik, snarare än att det ena synsättet tränger undan det andra.

Loved by None

I The Sopranos alldeles ypperliga säsongsfinal tog sig manusförfattarna friheten att driva med den amerikanska arméns nya och absurda slogan "Army of One." Ställda inför ett kärvt rekryteringsklimat under 90-talet bestämde sig krigsmaktsgrenen för att överge klassikern "Be all you can be." Självfallet måste rekryteringssvårigheterna ha berott på taskig branding och inte alls på saker som, hm, nedskärningar, utdragen högkonjunktur, häxjakten på "sexförbrytare" och den allmänna fjollifieringen av krigsmakten.

Vad ska vi göra nu då?

Tydligen har USA sparkats ut från ett par FN-finansierade dagishem, ett som leker mänskliga rättigheter och ett annat som låtsas bekämpa narkotikasmuggling. Rena dråpslagen för USA.

Lettermans missförstånd

Komikern Dave Letterman skämtade här om veckan att Colombias Miss Universum-kandidat svalde 50 ballonger med heroin under tävlingens talanggren. Skämtet upprörde tydligen många colombianer som inte alls kan förstå varför omvärlden envisas med att förknippa dem med narkotikasmuggling. Det gladde dem dock att Letterman skyndsamt bad om ursäkt. "This means so much to us" underströk misscolombianen (flera miljarder om året, för att vara noggrann). Nu när Colombia äntligen har tacklat Letterman kan landet ta sig an mindre trängande frågor som inbördekriget, skenande brottslighet, akut hjärnflykt till USA, genomkorrumperade statsbyråkratier och kanske måhända också de enstaka individer med ytliga kontakter med knarkhandeln.

Men det är lätt att förstå misscolombianens irritation då hon självfallet inte svalde 50 påsar heroin utan 75 kondomer kokain.

Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America