Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuSAMHäLLE

Tolerera den frivilliga segregeringen

010625

"From our perspective, integration is overrated."
Natalie Hopkinson, svart journalist på Washington Post

Här om kvällen promenerade jag genom ett exklusivt bostadsområde i staden Brookline, ett stenkast från min hemstad Bostons centrum, när plötsligt en ung svart man dök fram ur skuggorna. Hans närvaro var onekligen en smula överraskande men framkallde inte alls de kalla kårar som vita förväntas känna av vid den typen av situationer. Nordöstra USA är bevars inte södra Kalifornien och våldsbrottslighet är för oss medelklassare någonting som tar upp en spalt eller två på lokalbilagans sidan 5, intill artikeln om upprustade lekplatser eller kommande veckas gatuarbeten. Eller som en progressiv präst en gång skrockande kommenterade mina sedan länge svunna farhågor om att bli rånad i Brookline: "Hold on to your cappuccino."

Föga förvånande visade det sig att den unge mannen letade efter sin bil snarare än efter min plånbok. Med vägledning av mannens något bristfälliga minnesbild av var han hade parkerat bilen gav jag ett par likaledes bristfälliga gissningar om var i grannskapet den kunde tänkas stå och vänta på honom. Vi skakade hand och fortsatte åt var sitt håll.

Vad som gjorde det nattliga mötet noterbart var inte dess vardagliga natur utan snarare att det alls inträffade. Ty när det gäller ras är USA fortfarande påtagligt segregerat. Särskilt tydlig är segregeringen mellan vita och svarta. I bland får det komiska effekter, som när en biljettkontrollant på en biograf slussar svarta besökare till Den Svarta Filmen och vita till en "vit" film. I bland har segregeringen en mörkare sida, där ett bostadsområdes majoritet misstänksamt synar en person med fel färg och undrar om det rör sig om ett tillfälligt besök eller om någonting mycket allvarligare och mer olycksbådande.

Oftast har det handlat om etniska vita storstadsbor eller om vita villaförortsbor som försökt hålla svarta på avstånd. I bland genom små knep som att ta bort basketkorgar från parker, i bland genom direkt våld. Genomgående har den vita opinionen i stort - särskilt i norra USA - varit för integration över allt utom i det egna bostadsområdet, där det av någon anledning alltid finns en massa goda skäl till varför integration inte är så bra just där och just då.

Under de senaste två eller tre decennierna har dock den civila segregeringen (i motsats till den tidigare statligt påbjudna) vunnit allt fler anhängare bland svarta. Mest omhuldad är den bland svarta nationalister som vill etablera en egen stat inom USA. Långt vanligare torde dock en fredligare och mer pragmatisk hållning vara, en som egentligen inte skiljer sig alls från den som t.ex. irländare och italienare intagit i stad efter stad i nordstaterna: Håll dig på din kant så håller jag mig på min.

Det svarta motståndet mot inflyttande vita formuleras ofta i ekonomiska termer: Välbeställda vita tränger undan mindre bemedlade svarta. Det är ett scenario som av och till utspelar sig i städerna, främst i samband med högkonjunkturer då fastighetspriserna hastigt drivs i höjden och billigare, svarta områden plötsligt framstår som attraktiva. 90-talets långa högkonjunktur i kombination med snabbt sjunkande brottslighet gav skjuts åt en gentrifikation av sällan skådat slag. Oftast har gentrifikationen drabbat traditionellt vita områden, där yuppies trängt undan vit arbetar- och medelklass, men i bland har även svarta områden dragits med. Till och med Harlem i New York City lär har sett en omfattande inflyttning av vita under de senaste åren.

I en artikel i Washington Post den 21 juni skrev Natalie Hopkinson, en av tidningens svarta journalister, att hon och hennes man köpt ett hus Washington D.C., någonting som de såg som mycket betydelsefullt:

And the fact that we had emerged victorious from a six-month battle at the height of the District real estate wars -- skirmishes in which we were often the lone black faces vying for homes in historically black neighborhoods -- said something else:

"We damn sure are not about to let white folks buy up all the property in D.C."

Vidare skrev hon:

Our feeling that black families were being displaced by whites was reinforced by a Census report published on The Post's front page in August. In just one year, between 1998 and 1999, the city's white population grew by nearly 3,000 -- and this in a city whose population overall has been shrinking. Meanwhile, the number of blacks, who at one time made up 71 percent of the city's population, dropped to 61 percent.

Although those figures may be small, my husband and I knew the economic impact was big and an indication of things to come. We stepped up the search. We wanted to hold a line, stake out our turf.

Även om Hopkinsons huvudsakliga poäng är att bildade och bemedlade svarta måste ta ansvar för fattiga, brottsbelastade innerstadsområden så andas artikeln av en anti-vit rasisolationism. Det kan förefalla särskilt brydersamt då både Hopkinson och hennes man dragit nytta av tillträde till integrerade men överväldigande vita skolor i villaförorterna, en omständighet som Hopkinson medger utan omsvep.

Som väntat har Hopkinsons artikel lett till reaktioner av slaget "Washington Post skulle aldrig ha tryckt en så'n artikel om den skrivits av en vit person." Andrew Sullivan har i The New Republic kallat artikeln rasistisk, en åsikt som uppenbarligen delas av en hel del av Posts läsare. Andra beklagar hennes fixering vid vitt och svart i en tid när Amerika i allt större utsträckning influeras av asiatiska och latinamerikanska kulturer.

Det finns alltid anledning att vara på sin vakt mot krafter som vill avskilja och isolera olika grupper i samhället, och jag ser med olust på hennes vånda över de svartas krympande andel av huvudstadens befolkning, men det är också ohistoriskt och vårdslöst att avfärda Hopkinson som en simpel rasist: Amerikanerna har helt enkelt ersatt den lagstiftade segregeringen med en fredligare och lindrigare frivillig sådan. Det är kanske inte den mest önskvärda lösningen, men det är icke desto mindre den ordning som amerikanen i gemen har valt.

Det vore högst olyckligt om Hopkinsons villighet att ge luft åt vad som är nästan alla amerikaners verklighet skulle resultera i att hon stämplas som rasist. När det gäller rasfrågor lider inte av USA av för mycket klarspråk utan snarare av för många luddiga omskrivningar.

Det är måhända än mer tragiskt att hennes egentliga budskap, uppmaningen att återskapa den svarta stadskultur som under en kort tid glänste innan den efter andra världskriget sänktes av raskravaller, knark, våld och fattigdom, har överskuggats av en tämligen poänglös och förutsägbar pajkastning och pekfingerviftande.

Myten om den amerikanska smältdegeln har sedan länge ersatts av den mer realistiska bilden av den "amerikanska salladen," en republik där många kulturer, nationaliteter, raser, religioner och etniciteter är blandade om varandra, men ändå är lätt urskiljbara från varandra.

Ja, Hopkinson är en produkt av den integrationspolitik som Martin Luther King och den traditionella medborgarrättsrörelsen förordade för att komma till bukt med diskrimineringen av och våldet mot framförallt svarta. Men av det följer inte att hon försakat rätten till att utveckla en egen och annorlunda vision om hur hon vill leva sitt liv och uppfostra sina barn. Det var trots allt just den möjligheten som lockade många europeer att flytta till Nordamerika till att börja med. Hopkinsons förhoppning om att kunna hjälpa till att bygga ett bättre samhälle i sitt nya bostadområde är som hämtat ur de gamla puritanernas dröm om en "Shining City upon a Hill." Hon må vara isolationistisk till tonen, men det finns ingenting diskriminerande, uppviglande, våldsamt eller odemokratiskt i hennes artikel.

Av nödvändighet krävs det av storstadsbor att samtidigt vara både toleranta och självhävdande. Hopkinsons artikel fokuserar på det senare utan att ta avstånd från eller omöjligförklara det förra.

Länkar:
Natalie Hopkinsons artikel
Andrew Sullivan reagerar
Insändare om artikeln
Washington Posts läsarombudsman kommenterar
Washington Posts krönikör William Raspberry kommenterar

Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America