Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuBOSTON

Gränsdragningsvåndor

010807

Det är dags för Massachusetts att dra upp nya valkretsgränser. "Ädla mål" blandas med politisk revanschlust och minoritetsväljare ges chansen att bilda majoritet.

Den amerikanska författningen slår fast att delstaterna var tionde år måste justera sina representanthusdistrikt för att de ska motsvara demografiska förändringar. Kartomritningarna ger den härskande majoriteten goda möjligheter att cementera sina positioner genom att antingen sprida ut eller klumpa ihop motståndarnas röster så mycket som möjligt. Genom det amerikanska valssystemet sår det fullt möjligt för ett parti att få 40% av rösterna men inte en enda av en delstats representanthusplatser som vartannat år står inför omval.

Högsta domstolen har vid ett flertal tillfällen fått avgöra tvistemål och ytterligare vägledning har givits av federal lagstiftning på området. En lag som naturligt nog ofta åberopas är den som syftar till att skydda rasminoriternas intressen. Grovt uttryckt förväntas delstaterna försöka rita upp distrikt som medger att minoriternas representantation i representanthuset står i någorlunda proportion till befolkningens rasmässiga komposition i stort (USAs folkräkningskontor kategoriserar sex raser som USAs invånare kan välja bland: vita, svarta, asiater, indianer, "pacific islanders" och "andra." Hispanics räknas som en etnisk eller kulturell tillhörighet och inte som en ras, men betraktas regelmässigt som en minoritetgrupp).

Det medför ibland ormliknande distrikt som snirklar sig fram genom delstaterna. Då svarta nästan alltid röstar på demokratiska kandidater har placeringen av svarta väljare stor betydelse för maktbalansen mellan republikanerna och demokraterna i stort i kongressen. Placerar kartritarna alltför många svarta i ett distrikt så leder det till att demokraterna lätt vinner det distriktet, men samtidigt förlorar ett eller oftast ännu flera intilliggande distrikt. Samtidigt är det till men för de svartas representation i kongressen att sprida ut svarta väljare då för närvarande blott en enda svart representant valts i ett distrikt med en vit majoritet (den konservative Oklahomarepublikanen J.C. Watts).

Massachusetts har i likhet med de flesta andra delstater i New England aldrig haft några större icke-vita minoritetsgrupper att ta hänsyn till. Än i dag är mer än 80% av invånarna "vita utan hispanisc börd." På grund av delstatens långsamma befolkningstillväxt har dock dess representation i delstatshuset sakta men säkert minskat och med blott nio platser kvar är det hög tid att skapa ett s.k. minoritetsdistrikt, d.v.s. en valkrets där de icke-vita befolkningsgrupperna är i majoritet.

Delstatsrepresentanthusets mäktige talman Thomas Finneran chockade i juli i år Massachusetts politiker med en plan som enligt Finneran uppfyller tre "ädla mål." Två av dem har att göra med att skapa distrikt med mer naturliga gränser än de som dagens distrikt har. Det tredje är just att skapa ett minoritetsdistrikt, i Finnerans plan huvudsakligen förlagt till Boston där minoriteter utgör cirka hälften av befolkningen.

En bieffekt av Finnerans plan är att den någorlunda riksbekante representanten Marty Meehan förlorar sitt distrikt och med en urholkad väljarbas måste kämpa för sin plats mot en annan sittande representant. Finneran motiverade ursprungligen den effekten med att Meehan så vitt han visste planerade att satsa på att vinna nästa års guvernörsval, en tanke som Meehan vårdslöst lekt med.

När den närmast panikslagne Meehan tillkännagav att han inte alls har för avsikt att delta i guvernörsvalet stod Finneran helt kallt kvar bakom sin gränsdragningsplan. Det tas för givet att Finnerans egentliga mål är att straffa Meehan för den senares vurmande för kampanjfinansieringsreformer och annat som retat talmannen.

Det visade sig snabbt att Meehans ställning i Massachusetts politiska etablissemang är svag och inte en enda inflytelserik politiker har på allvar ställt sig på hans sida. Han har dessutom irriterat de i Massachusetts mycket mäktiga fackföreningarna genom att stödja frihandelsavtal. Meehans förmodade motståndare nästa år delar nämast säng med facket.

Konflikten har drag av familjegräl över sig då samtliga representanter från Massachusetts är vita män från det demokratiska partiet, oftast av irländskt påbrå. Många av Meehans kollegor är antagligen avundsjuka på hans frekventa framträdanden på de finare debattprogrammen på söndagsförmiddagarna. De gillar antagligen inte heller att Meehan är politisk vapendragare med massmedias bisarra favoritrepublikan, John McCain.

Meehans öde är dock ännu inte helt avgjort, i vart fall inte formellt. Delstatssenaten har fortfarande inte lagt fram sitt förslag för hur de nya gränserna skall dras. Dessutom har Finnerans förslag stött på patrull från oväntat håll: En koalition av minoritetsgrupper har förkastat Finnerans minoritetsdistrikt.

Dels kommer det dröja ett tag innan minoritetsdistriktet får en majoritet av väljare som är minoriteter då många av dem inte är amerikanska medborgare. Dessutom flyttar Finnerans plan en stor grupp vita liberala väljare ut ur distriktet och ersätter dem delvis med en mer konservativ grupp från Bostons North End. Koalitionsgruppen menar att de liberala väljarna skulle vara mer öppna för tanken på att rösta på en minoritetskandidat.

Det får dock klassas som självbedrägeri eller i vart fall önsketänkande. Klyftorna mellan progressiva vita och många minoritetsväljare är i flera fall djupa och breda. Det är inte alls att ta för givet att vietnamesiska katoliker känner större samhörighet med bögaktivister, miljövänner och vänsterradikala judar än med t.ex. katolska vita av italiensk börd. Även svarta och progressiva vita tenderar att dra åt olika håll. I klassikern "Common Ground" dokumenterar J. Anthony Lukas hur svarta och vita föräldrar hade diametralt olika uppfattningar om hur undervisningen borde bedrivas på en skola i mitten på det stormiga 70-talet. Samma slags konflikt bubblade upp till ytan för ett par år sedan i Cambridge när en synnerligen kapabel svart kvinnlig rektor som ställde krav på ordning och hyfs jagades bort av skolans progressiva föräldrar.

Ett större problem är dock att det nya distriktet inte har någon dominerande grupp. Svarta utgör cirka hälften av Bostons minoriteter, hispanics en tredjedel och resten utgörs huvudsakligen av asiater. Antalet hispanics och asiater ökar betydligt snabbare än de svarta och när det föreslagna distriktet om några år har uppskattningsvis 60% minoriteter så är det inte alls givet att svarta kommer att ha en ledande ställning. Det kommer alltså uppstå stora möjligheter för vita kandidater att under lång tid framöver bygga koalitioner som blockerar valet av en minoritetsrepresentant.

Finneran själv har avvisat kritiken med orden att han inte kan garantera någon särskild utgång, endast skapa förutsättningar. Dock lär han kunna garantera att Marty Meehan inte kommer att sitta i USAs kongress efter valet 2002.

Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America