Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuSAMHäLLE

Konsulns kalejdoskop

2002-09-01

Sveriges generalkonsul i New York, Olle Wästberg, betraktar USA genom ett alldeles särskilt kalejdoskop. Hur han än skakar på det ser han bara samma sak om och om igen.

Den amerikanska arbetsmarknaden är som bekant avsevärt flexiblare än vad europeiska och utvecklade asiatiska länders arbetsmarknader är. I USA vilar anställningsförhållandet på principen "employment at will", vilket innebär att såväl arbetsgivare som arbetstagare när som helst och på vilka grunder som helst kan säga upp anställningen och gå skilda vägar utan övriga förpliktelser. Principen har modifierats med ett stort antal lagar på federal och delstatlig nivå som i allmänhet syftat till att stärka arbetstagarnas ställning. Samtidigt som företag i allt större utsträckning prackar på anställda s.k. non-compete och non-disclosure-avtal som syftar till att begränsa de anställdas rörelse- och handlingsfrihet efter anställningens upphörande.

Likväl är USAs arbetsmarknad den mest flexibla. Den skiljer sig som sagt väsentligen från övriga industrialiserade länders och får således tjäna som slagträ i debatter som förs långt bortom USAs gränser, om helt andra saker än USAs ekonomiska, politiska och sociala väl och ve.

I en artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt den 19 augusti deklarerar generalkonsuln att han efter några år i USA inte längre tror på fördelarna med en flexibel arbetsmarknad. Enligt Wästberg leder den flexibla arbetsmarknadens korta uppsägningstider och generösa skäl för uppsägningar till följande:

Finansskandaler
Terrorattacker
Dålig innovationsförmåga
Bristande initiativkraft
En kuvad arbetskraft som inte vågar säga emot chefen
Ointresserad personal
Inkompetent personal
Ingen kompetensutveckling
Ineffektivitet

De flesta betraktare av USA och den amerikanska ekonomin hade förmodligen ryggat tillbaka en smula efter att ha petat ihop en så omfattande lista över konsekvenserna av en flexibel arbetsmarknad, men för Wästberg är det bara att tuta och köra.

Wästberg tar för givet att det i de hierarkiska amerikanska organisationerna, av vilka många statliga och delstatliga har omfattande anställningstrygghet, inte förekommer diskussioner eller uttalade meningsskiljaktigheter mellan över- och underordnade. Det är, vågar jag påstå, fel. Att chefen inte alltid lyssnar på goda råd från underlydande beror på att chefen är dum. Men det är som bekant ett globalt fenomen som inte låter sig påverkas av arbetsrättslagstiftning.

Som lök på laxen förmår konsuln inte ens att göra klart för sig själv vad han anser vara en konsekvens av den i hans ögon bristande anställningstryggheten. I ett stycke är problemet att underställda inte vågar påtala problem för chefen. I ett annat stycke är den amerikanska arbetsrätten skälet till att chefer på Enron och i statsbyråkratier inte lyssnade på de varningar som framfördes av underlydande.

Wästberg insinuerar, men säger det inte rent ut, att den amerikanska arbetsmarknadsrätten gör att företag inte ser sina anställda som investeringar värda att vidareutveckla med kompetenshöjande utbildning. Det är naturligtvis ingenting annat än rent och skärt nonsens. Det är så dumt att det är svårt att förstå hur han fått för sig att så skulle vara fallet.

Bitvis förefaller det som att Wästberg inte begriper eller inte vill begripa vad han själv skriver. Å ena sidan berömmer han den amerikanska arbetsmarknaden för att ha skapat miljontals jobb åt invandrare. I nästa andetag kritiserar han de låga lönerna för delar av den amerikanska arbetskraften. Det tycks inte föresväva honom alls att just invandrarna, som i större utsträckning än amerikanarna är lågutbildade eller rent av helt outbildade, starkt bidragit till att hålla de lägsta lönerna låga (samtidigt bidrar invandrarna till att öka inkomstklyftorna även uppåt då en större andel av dem är högutbildade, jämfört med infödda).

Men oavsett vad man anser om lönespridning och minimilöner i USA så har de inte mycket med anställningstrygghet att skaffa. Rätten att skyndsamt avskeda anställda har däremot gjort det lättare att anställa personer som i en trögare arbetsmarknad sannolikt haft stora problem att komma in.

I likhet med många europeiska betraktare gör Wästberg ett nummer av gängse uppsägningsföranden i USA. Den amerikanska "slut och ut"- modellen ter sig säkerligen märklig för utomstående, precis som amerikaner kan förundras över det europeiska fenomenet med uppsagda som stannar kvar på företaget i veckor och månader. Man kan föredra det ena eller det andra, men jag vågar påstå att det främst är fråga om vanor och förväntningar. För amerikanska anställda är det vare sig nytt, ovant eller konstigt med uppsägningar med omedelbar verkan och en eller ett par veckors lön som vederlag. Dessutom har själva metoden, eskorterandet av den anställda ut ur arbetsplatsen, ingenting i sig att göra med anställningstrygghet.

Du kanske undrar varför amerikanarna gör på det viset? Det handlar helt enkelt om riskhantering. Hellre än att ta risken att en uppsagd i ett ögonblick att bitterhet stjäl eller förstör företagets egendom följer en annan anställd, vanligtvis en överordnad eller någon från personalavdelningen, den uppsagde ut.

Föga förvånande är konsuln inte det minsta "cubicle wise". När han möts av svaret "jag måste kolla med chefen" tar han det som ett ännu ett bevis på de amerikanska arbetarnas och tjänstemännens underkastelse. Mer sannolikt betyder det svaret vad som helst från "jag har ingen lust att prata med dig" (ett öde som säkerligen drabbar konsuln från Schweiz då och då) till "jag vet inte svaret på din fråga men det tänker jag inte erkänna för dig så jag ger dig lite 'run-around' i stället".

Wästberg förbiser helt det faktum att en betydande del av den amerikanska arbetsrätten formas och utövas i domstolar och förlikningsförhandlingar, där förment diskriminerade anställda och avskedade kan åberopa en mycket stor mängd federala och delstatliga lagar som stöd. Förorättade individer behöver heller inte förlita sig enbart på enskilda juridiska ombud, de kan även i förekommande fall ta hjälp av myndigheter som kan vara mycket aggressiva i upprätthållandet av befintlig lagstiftning.

Jag vet inte vilka vardagsbekymmer som plågar cocktaileliten på Manhattan, men för amerikaner i allmänhet torde den vanligaste och största källan till byråkratisk frustration vara delstaternas respektive bilregister. Det torde inte vara särskilt många som ser bristande anställningstrygghet som ett påtagligt problem på de myndigheterna. Eller i de konsekvent underpresterande offentliga skolorna. Eller på det ekonomiska svarta hålet Amtrak, där de anställdas jobb är skyddade i federal lag.

Ihopklumpandet av arbetsrätten med de monstruösa terrorattackerna som 19 arabiska muslimer utförde mot USA den 11 september förra året är nonsens. Det är inte troligt att högre avlönade och bättre utbildade vakter hade stoppat kaparna eller ens beslagtagit deras stick- och skärvapen. Säkerhetspersonalen på USAs flygplatser var och är fortfarande förbjuden att ägna passagerare särskild uppmärksamhet på grund av faktisk eller förmodad etnisk och religiös tillhörighet. Om kaparna stoppats på morgonen den 11 september hade de antagligen blivit galjonsfigurer i den amerikanska vänsterns kamp mot "rasprofilering". Ingen anställningstrygghet i världen kan skydda oss från den typen av suicidal välvilja.

Min poäng är inte att Sverige ska kasta arbetsrätten som den i dag ser ut genom fönstret och blint anamma ett främmande system. Det kända som fungerar hyggligt kan mycket väl vara att föredra framför det lockande eller skrämmande okända (inte för att den logiken brukar hindra vänsterliberaler i andra situationer, men i alla fall).

Däremot är konsulns tvärsäkerhet rörande den oflexibla men förment trygga arbetsmarknadens välsignelser mer än bara lite förvånande mot bakgrund av de massavsked som just nu skakar Sveriges industriella kronjuvel Ericsson. Wästberg håller den amerikanska arbetsrätten ansvarig för vad som mycket väl kan visa sig vara direkta brott på Enron. Borde inte i så fall anställningstryggheten vara boven i dramat för Ericssons haveri på affärs- och finansmarknader? Jag skulle inte dra den slutsatsen, men jag kan inte se hur konsuln kan dra en slutsats annan än den.

Det kan förefalla märkligt att konsuln på så svagt redovisade grunder plötsligt förkastar tanken på en ens något mer flexibel svensk arbetsmarknad. Jag tror att svaret på den gåtan är ganska enkelt: När Wästberg jobbade för Carl Bildt så var han för flexibilitet. Som generalkonsul i Perssons sold är han på för säkerhets skull väl synlig plats uttalat för anställningstrygghet och mot flexibilitet.

Man kan inte annat än beundra konsulns ogenerade personpolitiska fingertoppskänsla, även när den uttrycks i form av ett långfinger riktat mot all form av rim och reson.

Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America