Amerika.Nu är en oregelbundet uppdaterad webskrift som med en konservativ prägel kommenterar samtidens USA.


Tio senaste:

Valvaka 2008

Vådan av att avväpna laglydiga medborgare

Giuliani och Menino - mer som varandra än andra

Valvaka 2006: Kongressval, delstatsval, folkomröstningar

I Wal-Mart finns det sex Amerika

Djävulen bär Prada

Invånare och väljare i USA

Uppsagd i USA.

Kom. Hem. Nu.

Metros vulgära chefer väcker avsky

Om Amerika.NuPOLITIK

Mellanårsvalfeber

2002-10-29

Den 5 november går USA till val. Kommer kriget att föra Bushs republikaner till segern, eller kommer den haltande ekonomin att ge demokraterna övertaget?

I dagsläget har republikanerna majoriteten i representanthuset medan demokraterna har en de facto-majoritet i senaten med hjälp av en avhoppad republikan som numera är partilös.

Det finns förstås tre möjliga valutgångar: Republikanerna vinner, demokraterna vinner, det blir oavgjort.

Republikanerna vinner om de kan behålla majoriteten i representanthuset och erövra majoriteten i senaten.

Demokraterna vinner om de kan vinna majoriteten i representanthuset och behålla majoriteten i senaten.

Allt annat är att betrakta som oavgjort, inklusive den osannolika men fullt tänkbara utgången att republikanerna vinner senaten men förlorar representanthuset.

Utgången av riksvalen kommer att stärkas eller dämpas av resultaten i de många delstatsvalen, där framförallt guvernörsvalen kommer att ges stor betydelse (och demokraterna hoppas kunna vinna majoriteten av landets guvernörsposter).

USAs väljare står inför ett knepigt val, slitna mellan det faktum att USAs populäre president för krig som den stora majoriteten inte bara stöder, utan kräver, och en ekonomi som är högst osäker och ännu inte kapabel att skapa nya jobb i eftertraktad omfattning.

Till det kommer frågor som reflekterar USAs åldrande befolkning, med krav på högre pensioner och billigare medicin och hälsovård. Det mest givna resultatet av en demokratisk valseger torde vara att en aldrig så ringa privatisering av det amerikanska pensionssystemet Social Security kommer att vara politiskt död, ungefär som det demokratiska nederlaget 1994 begravde försöken att skapa ett landsomfattande, allomfattande sjukvårdsfinansieringssystem.

Det råder knappast någon tvekan om att demokraternas majoritetsledare i senaten, Tom Daschle, allvarligt skadade sitt parti genom att i det längsta göra partipolitik av Bushs krig utan att vara vare sig för eller mot det. Det framstod inte som det utrikespolitiska alternativ som den presidentskapssugne Daschle ville få det att framstå som, utan som billigt, obstinat och principlöst horande för röster från de amerikanska mittenväljarna.

Bush räddade i praktiken Daschle genom att pressa senatorn till att låta senaten rösta igenom den krigsresolution som presidenten eftertraktade. När den republikanske presidenten röjt undan den frågan kunde den demokratiske senatorn i stället och med betydligt större framgång gå till val på plånboks- och trygghetsfrågor.

För demokraterna vore det enkelt att förklara ett eventuellt nederlag: Landet befinner sig i krig under ledning av en mycket populär president, vilket kom att överskugga de många allvarliga inrikespolitiska problem som Bush enligt demokraterna misskött.

För republikanerna blir det svårare att förklara ett nederlag. Partiets ekonomiska höger, med Wall Street Journals ledarskribenter som främsta mediamegafoner, kommer antagligen att skylla nederlaget på Bushs svansande inför fackföreningar och kongressledamöter som krävde och fick tullar och andra importrestriktioner som skydd från utländska konkurrenter. Den ekonomiska högerns företrädare kommer att hävda att tullarna förvärrade den ekonomiska situationen och försvagade hans trovärdighet.

Republikanernas sociala höger kommer antagligen att skylla ett nederlag på partiets ryggradslöshet i många så kallade värdefrågor, samt i tillsättningen av domare och andra federala ämbetsmän. Partiets betydande invandringsfientliga flygel kommer att försöka flytta fram sina positioner, ungefär som högerradikalen Newt Gingrich gjorde efter president George Bush den äldres nederlag 1992. (Lägg namnet Tom Tancredo på minnet. Som ledande anti-invandringsförespråkare kommer han antagligen att bli en av det republikanska partiets mäktigaste personer detta årtionde).

Utgången av den debatten kommer till stor del bero på var republikanerna förlorar mest. Om de alls förlorar, vill säga.

Om republikanerna å andra sidan vinner valet så kan det knappast tolkas som annat än en gigantisk seger för president Bush. Det finns knappast något annat som skulle kunnaförklara en sådan valframgång. En ännu starkare president Bush låter kanske alarmerande för vänstersinnade europeiska öron, men i realiteten är det svårt att säga vilken effekt det skulle få på politiken, utöver tillsättandet av konservativa domare och en förlängning av förra årets skattesänkning.

Oavsett hur valen går kommer republikanerna att anklaga demokraterna för omfattande valfusk, medan demokraterna kommer att hävda att minoritetsväljare på olika sätt nekades att rösta. Båda partierna har gott om argument: I Syddakota uppdagades nyligen att demokratiska partiarbetare beställt hundratals poströster för personer som inte finns, medan primärvalen i Florida visade att det fortfarande råder stor oreda i flera av delstatens valbyråkratier.

En kampanjmetod som verkligen inte länder demokraterna heder är deras hysteriska angrepp på republikanska kandidater med ett förflutet i näringslivet. I en efter-krasch-era där företagschefer iförda handklovar paraderats inför TV-kameror har demokraterna fallit för frestelsen att utmåla alla politiker med ledningserfarenheter från näringslivet som giriga, okänsliga vampyrer som inte vill annat än att beröva människor på pengar.

Jag förmodar att demokraterna inte har mycket till övers för kommers annat än som källa för skatter. Och kampanjbidrag.
Amerika Nu Amerika Nu Amerika Nu

Amerika.Nu - USA utan ursäkter

Photos from the U.S.: Picture America